Lerkärlet: I krukmakarens hand

Det andliga livet har sina egna inre lagar. I slutet av andra kapitlet i Johannesevangeliet står det: »Medan han (Jesus) var i Jerusalem under påskhögtiden, kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände dem alla.» Är det så att Jesus inte heller i dag kan anförtro sig åt oss, eftersom vi älskar äran från människor högre än äran från Gud. (Joh 12:43) Hur skulle Jesus kunna anförtro sig åt oss om vi inte tar honom på allvar? Aposteln Paulus var tvungen att konstatera: »Jag har ingen annan med samma förmåga att känna det rätta ansvaret för er. Alla tänker bara på sitt, ingen på Jesu Kristi sak.» (Fil 2:20-21)

Lidandets skola vill klä av oss våra egna anspråk och allt det som utgår från vår egen själ. 1 Kor 15:46 skildrar träffande Guds verk i våra hjärtan: »Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga.» Jesu broder Judas säger om hädarna i den sista tiden: »... dessa som äro alltigenom jordiska, utan ande.» (Judas v. 19) Kristendom som saknar den helige Andes beröring blir lätt en rörelse som vanhelgar vår tros grundvärden. Men »Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåts och tankar.» (Heb 4:12)

Väckelsen förmår endast skapa ett själsligt Guds barn - men då detta barn rotas i Guds ord, skalar Ordet så småningom bort det som är själsligt. Detta arbete sker oftast mitt under lidanden och frestelser. Därför leder Gud oss ned till krukmakarens hus.

Krukmakaren arbetar vid sin drejskiva

Krukmakarens bord utgörs av två runda skivor, som snurrar med hjälp av en vertikalaxel. Krukmakarens fötter fungerar som motor, och de snurrar och bromsar turvis drejskivan.

När krukmakaren på nytt tar itu med och knådar lerklumparna som har stått och väntat, blandar han i litet finsilad sand och fuktar sin lerklump en aning. Sedan formar han ett litet lerunderlag på bordet. Där placerar han lerklumpen. Snart skapar krukmakarens långa, smidiga fingrar fram den ena krukan efter den andra av den formlösa leran - precis som han själv vill. Det snurrande bordets hemlighet torde ligga i att det ger krukmakaren möjlighet att samtidigt från alla håll hantera och bearbeta lerklumpen som skall bli kärl.

Han arbetade vid sitt bord.

Då Gud utför sitt verk i de sina förefaller det ibland som om han skulle omringa dem. Aposteln Paulus upplevde det så här: »När jag kom till Makedonien, fick jag visserligen ingen ro utan plågades på alla sätt, utifrån av strider och inifrån av fruktan.» (2 Kor 7:5) Han upplevde hur vår jordiska boning rivs ner, hur vi ropar i vårt betryckt och hur vi skulle vilja undgå att bli avklädda. Han såg att vi ständigt utlämnas till att dö, hur vår yttre människa bryts ner och hur svårt det kan vara, långt över vår förmåga. Han var svag och rädd och full av ängslan när han uppträdde inför människorna. Så här måste Gud föda oss med smärta tills Kristus har förkroppsligats i oss. Aposteln Paulus var ansatt utifrån och inifrån. Situationen var densamma som i 2 Krön 13:14: »... de hade fiender både framför sig och bakom sig. Då ropade de till Herren.» Något senare konstateras (15:15): »... de sökte Herren med hela sin vilja, och han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla håll.» Krukmakarens händer är så övade att han formar kärlets utsida med den ena handen och dess insida med den andra.

De största kärlen gör krukmakaren

i flera olika skeden.

En av lerans grundegenskaper är att den inte kan bära sin egen vikt. Människan är likadan. Mycket få står ut med Guds välsignelser utan att samtidigt bli stolta i sina hjärtan. Vi blir lätt uppblåsta, som äldre troende brukar säga. Då vi inte kan yvas över våra prestationer, stoltserar vi med vår ödmjukhet och andlighet. Jesus var tvungen att säga till sin tids fariseer: »Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem.» (Matt 23:5) Därför anförtros vi inte heller så ofta större välsignelser från Gud. Om krukmakaren med en gång försöker skapa ett högt kärl, faller det genast ihop på bordet. På samma sätt storknar människan lätt i sin egen viktighet. I Ordspråksboken läser vi: »Tre finns, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda: under en träl, när han blir kung ... och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.» (Ords 30:21-23)

Leran håller inte sin egen tyngd.

När krukmakaren skall forma ett högre kärl, formar han först en mängd bottendelar till krukan. Han ställer dem på en skuggig, varm plats på sin gårdsplan. Där får de ligga »utvisade» tills de hårdnat så pass att de förmår bära upp mellanpartiet. Krukmakaren fortsätter kanske redan följande dag sitt arbete med krukan. När krukans mittparti har formats ovanpå kärlets bottendel, ställs arbetet åter åt sidan. Krukans överdel formas sist, och arbetet ställs åt sidan tills det slutligen blir handtagets tur.

Det är lätt att på handtagen känna igen de krukor som min vän, krukmakaren i Nasaret, gör. När han sätter handtagen på plats, lämnar han sitt tydliga, enkla kännetecken, sina tumavtryck, på dem.

Jag har fått för vana att alltid när jag möter ett Guds barn nyfiket titta efter var Guds fingeravtryck syns på dem. Det märket avslöjar att människan jag har framför mig har varit i den Store Krukmakarens hand.

Jag kommer ihåg en präst, om vilken kyrkvärden berättade att han alltid i all tysthet skänkte en stor del av sin lön till missionsarbetet. Eller jag minns en kyrkoherde som blev kritiserad för sin egensinnighet. Men då sade en gammal kvinna: Han, vår kyrkoherde, gick från gård till gård och bjöd människorna till gudstjänsten då församlingshemmet blev färdigt. Senare kunde jag själv konstatera att denne prästman verkligen bar tydliga spår av Guds tumme.

Man kan se Guds tumavtryck.

Alla krukmakarens krukor går före den egentliga bränningen igenom ett torkningsskede. De skall ställas på en jämn plats, så att de inte blir sneda när de torkar. De får inte placeras i solen, eftersom de då torkar för snabbt och bara ensidigt. Som kristna får vi också uppleva torra tider - allt är då så enformigt och enahanda. Men leran blir segt just då det torkar. I Negevöknen i Israel finns det en växt som drar fukt från 30 meters djup. Under torra tider växer rötterna nedåt ända tills de når bottenfuktigheten. I fuktig jordmån slingrar sig rötterna längs markytan. Bara ett träd, vars rötter har borrat sig djupt ned, kanske in mellan stenar och bergsskrevor, klarar livets höststormar. Om vi i vårt andliga liv upplever bara solsken, blir vi ensidiga. Mulna tider hindrar det andliga livet från att bli snedvridet. Lerkärlet blir användbart först efter brännstadiet.

Krukmakarens brännugn

är mycket olika i olika länder. De moderna fabriksugnarna är försedda med glasfönster, genom vilka man kan iaktta förändringar inne i ugnen. Termometrar visar ugnens temperatur. En vanlig rödlerskruka är en produkt av ca 600 graders värme - ett brukskärl för hushållen bränns i 850-900 graders värme - målade kärl i ca 970 grader - och porslinet i minst 1350 grader. Porslinet innehåller dessutom också ämnen som inte finns i vanlig lera. Trots att lerbränningen sker i många olika slags ugnar, är grundprinciperna desamma.

Kärlet som skall brännas förvärms först.

Krukmakarens tålamod kommer speciellt tydligt fram just i bränningsskedet. I allmänhet faller bränningens första skede på lärlingens ansvar. När kärlen försiktigt har radats upp på hyllorna i brännugnen eller helt enkelt bara på varandra, tänder lärlingen en liten eld vid ugnsöppningen. Så börjar det skede som på engelska målande benämns »smoking the pot», rökningen av kärlet. I den låga temperaturen förlorar leran sin sista fuktighet. Om man då ser in i ugnen genom ett litet fönster, förefaller det som om kärlen skulle ryka. Det är alldeles som om dimma skulle stiga upp från dem.

Lärlingen förvärmer kärlen.

Ifall temperaturen plötsligt höjs, kan något kärl explodera i små skärvor och förstöra hela partiet. Det verkar som om Gud också skulle leda sina barn genom livets smältdegel. Då kan det gå så att vi inte uthärdar de frestelser som möter oss i början av vårt trosliv och speciellt i de nya sammanhang vi kommer in i. En grupp i församlingen har börjat mycket lovande, eller vi har fått uppleva framgång i vårt nya missionsprojekt; de troendes skara växer och Guds kärlek ser ut att värma allas hjärtan. Men av någon anledning blir någon sårad - hon har kanske inte uppmärksammats tillräckligt. Ingen är så hungrig som en människa som kräver uppmärksamhet.

Vår gamla människa är alltid en ivrig församlingsarbetare - förutsatt att hon själv får leda. På detta sätt kan församlingsarbetet bli livligare. Sedan försöker man med något som man saknar inre förutsättningar för och inte heller har fått fullmakt från Gud för. Vi har blivit uppblåsta redan av den anspråkslösa början vi fick uppleva - och plötsligt går det som för leran i förvärmningsskedet. Luftbubblan som fanns inne i leran spricker, och följden blir en explosion. Skärvorna yr omkring. Man blir sårad. Och så kan det hända att hela ugnens innehåll blir förstört. Vårt högmod och vår uppblåsthet blir ett hinder för Guds välsignelser, och just ett stolt hjärta såras och sårar andra.

När en församling lever i detta förvärmningsskede, är det viktigt att församlingens herde har samma finkänslighet som Paulus skriver om: »I stället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn.» (1 Thess 2:7) Ändå får vi ofta uppleva att ett kärl kreverar och förstör mycket gott som är på gång.

I förvärmningsskedet

minskar lerkärlet i vikt och förminskas.

Samma förminskning fortsätter under bränningsskedet ända till en bestämd gräns. Samtidigt förändras även lerkärlets inre struktur. I hetare temperatur smälter slutligen lerans grundämnen, tills glasering sker vid 1350-1400 graders värme, då porslinet bildas. Det är, frånsett från syntetiska diamanter, det hårdaste ämne människan skapat. Under bränningen kan kärlet minska med 16 procent, men vanligen med ca 11 procent.

I förvärmningsskedet försvinner småningom fukten i kärlet. Det börjar vara helt torrt. Krukmakaren prövar slutligen temperaturen inne i ugnen med kallt stål. Om stålet ännu blir immigt bör förvärmningen fortsätta. När vi får möta människors hårdhet är det bra att minnas att även detta prövar vår tro. I vårt andliga livs förvärmningsskede upplever vi torka och andlig törst. Vi kan då läsa Ps 42: »Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden ... Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud, ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.» Levande Gud lär man känna endast på anfäktelsernas vägar.

Kärlet minskar upp till 16 procent under bränningsskedet.

Kärlets inre struktur förändras så att dess partiklar smälter samman och samtidigt förminskas det själv. Också en kristen växer genom att förminskas. Han bör växa till och jag förminskas. Och vi växer endast i nåd. 2 Pet 3:18 manar oss: »Väx till i nåd och i kunskap om vår herre och frälsare Jesus Kristus.» Att växa till i nåd innebär att syndakännedomen fördjupas. Syndakännedomen fördjupas då Jesus kommer oss närmare.

Det sägs om Mose att han »var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden». (4 Mos 12:3) Hans storhet låg i att han var liten i sina egna ögon. I den tyska översättningen heter det: »Und Moses war ein sehr geplagter Mann» - Mose var en synnerligen frestad (plågad) man. I hebreiskan är orden anaav, ödmjuk, och meune, frestad, härledda från samma ordstam. Gud leder sina barn genom prövningar och frestelser för att de skall växa och bli mindre.

När krukmakaren radar ugnen full med kärl,

placerar han de bästa kärlen underst.

En krukmakare berättade att han aldrig fick fullgott arbete i ugnens översta del. Det som fanns litet lägre dög till souvenirer. Kärlen överst i ugnen hade bränts i 900-920 graders värme. Litet lägre var temperaturen ca 970 grader. Kärlen var vackra, men man kunde inte ha kokande vatten i dem. Allra underst steg temperaturen ända till tusen grader, och då dög krukorna redan till försäljning.

För lerbränning används i allmänhet det billigaste bränslet. Vår krukmakare i Nasaret går då och då och samlar torra grenar och avfallsvirke från Galileens berg. På annat håll används antingen gas, spillolja eller kol.

När förvärmningsskedet är förbi upphetas ugnen så småningom allt mera. I 500 graders värme blir kärlen eldröda. De börjar glöda som hett järn. Först då börjar krukmakaren på allvar höja temperaturen. Slutligen glöder hela kärlet. »Den här färgen är inte guld, inte vitt, inte blått och heller ingen annan känd färg. Johannes såg den på Patmos» - berättade en vän för mig. »Den är ljus alltigenom.» Månne Moses ansikte strålade just med det här skenet när han umgicks med Gud på Sinai berg? Vi läser om den uppståndne Frälsaren i Uppenbarelsebokens första kapitel, att hans »huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor». Och fortsättningen lyder: »Hans fötter liknande gyllene brons när den glöder i smältugnen.» (Upp 1:14-15)

Om kärlet glöder, är det säkert att resultatet blir lyckat. Ibland varar bränningen åtta timmar, ibland aderton, innan den stunden är inne. Kärlet kan ibland glöda i bara tre minuter, men resultatet är detsamma som om det glött i tre timmar. Krukmakaren

följer hela tiden med bränningen av kärlen.

Genom en liten öppning iakttar han situationen i ugnen. Det är visserligen svårt att hitta termometrar som kan visa temperaturer på över 500 grader. Tunisienmissionären Paul Ferrée göt på sin tid »ljus» av lera och olika mineraler som han fann i naturen. Vid en viss temperatur böjde de sig och smälte ned i ugnen. Genom kontrollöppningen på den lilla lerugnen kunde Ferrée se vilket »ljus» som böjde sig för hettan. Av detta fick han en uppfattning om temperaturen i ugnen.

Det är en talande bild. Gud vet hur mycket vi tål av livets hetta och han vårdar oss enligt det. »Allt sådant som tål eld, skall ni låta gå genom eld, så det blir rent ... Men allt som inte tål eld skall ni låta gå genom vatten.» (4 Mos 31:23)

Om kärlet glöder blir resultatet lyckat.

Krukmakaren »ser igenom sina kärl». När han slutligen tar ett kärl i sin hand, »sjunger» och »klingar» det i sin mästares hand. Det klaraste ljuset i Guds barns liv föds just i livets smältdegel. Endast en prövad kristen kan sjunga - det kan vi konstatera när vi ser på mången känd psalmdiktares liv. Jag tänker t ex på Lina Sandell i Sverige och Simo Korpela i Finland. Sådana kärl klingar i sin mästares hand. De får i allt sitt betryck erfara Esra 5:5 som verklighet, att över dem vakar deras Guds öga. Faderns öga följer barnens liv.

Kärlet är färdigt för bruk efter eldbehandlingen. Men som kärl måste det dagligen rengöras. Om detta talar Bibeln gång på gång. I Bibelns länder leds i allmänhet regnvattnet under regntiden till stora reservoarer, som har huggits ut i bergen. I sandiga ökentrakter rinner vattnet av sig självt till låglänta platser och bildar där naturliga bassänger. Dit kommer husmödrarna med sina kärl, tills det slutligen finns bara dy, som trampats av djuren, kvar att ösa upp. Även i de uthuggna klippreservoarerna finns risken att vattnet förstörs då det står stilla. En källa med levande vatten är en stor skatt i de sydliga länderna. Ägaren idkar ofta handel med vattnet och sänder ut män med skinnläglar på ryggen långt ut till byarna. De ropar: Vatten, vatten, levande vatten!

I Jeremia boks andra kapitel läser vi: »Ty mitt folk har begått en dubbel synd: mig har de övergivit, en källa med friskt vatten, och de har gjort sig brunnar, usla brunnar, som inte håller vatten.» (Jer 2:13)

Kärlsmaken får man bort genom att hälla vattnet från ett lerkärl till ett annat. Slutligen får man den bästa dryck en människa kan släcka törsten med - friskt dricksvatten. Lerkärlet suger alltid åt sig bismaken i vattnet. Samtidigt andas kärlet, tack vare att det är poröst, och kyler av drycken. Det är ett slags naturlig kylanordning, ett kylskåp, som friskar upp vattnet.

Vattnet hälls från kruka till kruka.

Kärlet bör vara rent

för att det överhuvud skall gå att använda. Med tiden lägger sig en fin fällning på kärlets botten och sidorna blir slemmiga. Just på detta syftar profeten Jeremia i sitt 48 kapitel: »I säkerhet har Moab levt från sin ungdom och har legat i ro på sin drägg. Han har inte varit tömd ur ett kärl i ett annat, inte vandrat bort i fångenskap. Därför har hans smak bibehållits, och hans lukt har ej förvandlats.» (v. 11)

Bibeln är inte så noga med något annat som just med syndfrågan. Sefanja 1:12 betonar: »Och det skall ske på den tiden att jag skall leta igenom Jerusalem med lyktor och hemsöka de människor som nu ligger där i ro på sin drägg.» Att leta igenom med lyktor innebär omsorgsfullt arbete. Aposteln Paulus bekände: »Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep.» (2 Kor 4:2) Vi måste uppleva rening från alla syndens smygvägar. Vårt livs bottendrägg måste föras upp i ljuset. »Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld. Säll är den människa som Herren inte tillräknar missgärning, och i vilkens ande inte är något svek.» (Ps 32:1-2)

Jag skall leta igenom Jerusalem med lyktor.

Vårt livs bottensats lämnar alltid på ett fördolt sätt smak åt vårt kristna liv. Därför bör reningen beröra alla synder. Jer 3:10 visar att Gud ger akt på om vår bättring sker utan svek: »... Juda, den trolösa, vände inte tillbaka till mig av fullt hjärta, utan endast med hyckleri, säger Herren.» Vi behöver helhjärtade kristna, som har upplevt rening ända ner i sitt livs bottensats. Endast sådana kärl kan förmedla friskt och rent vatten, som blir i dem en källa, med ett flöde som ger evigt liv. Hur önskar inte vår Frälsare att hans barns skinnläglar skulle vara fyllda med vatten och att de skulle vandra omkring och ropa: Vatten, vatten - l e v a n d e v a t t e n ! »Upp, alla ni som är törstiga, kom hit och få vatten.» (Jes 55:1) Detta vatten behöver vi.

Vi förenas i bön:

Vår käre Frälsare Jesus Kristus. Vi ger dig fullmakt att pröva oss med ditt ords ljus. Herre, visa oss vårt livs bottensats, alla bitterhetens och själviskhetens rötter, som gör att det finns så mycket smak av oss själva i oss och så litet av din kunskaps väldoft. Herre, töm oss på allt vårt eget och ge oss på nytt levande vatten från ovan. Gör av oss kärl, som du kan använda i ditt rikes arbete. Amen.

Nästa kapitlet: Då kärlet är sönderslaget

Till början

I KRUKMAKARENS HAND